Var med i minidramat ”Jönssons advent”!

Var med i minidramat ”Jönssons advent”!

Snart är det första advent. 

På gudstjänsten 27/11 är alla som vill, välkomna att vara med och framföra minidramat ”Jönssons advent”. Det hela kretsar kring Tomas Boströms sång med samma namn och som handlar om Jesu ankomst. Se sångtexten nedan.
Alla åldrar är välkomna till övningen i kyrksalen, lördagen 26/11, kl 14-16. Vill du vara med i dramat eller med praktiska förberedelserna? 
Kontakta gärna Gudrun Andréasson på 0708-149490.

”Jönssons advent”, text och musik av Tomas Boström:
Så rullar tåget in på perrongen som i en sliten SF-journal. Barnakören var beredda med sången och disponenten han stod redo med sitt tal. 

Och där var blommor och vimplar och fanor och där var skokräm och nysnutna barn och en mässingsorkester med anor från hotellets alla fornstora da’r.

 Men Jönssons från idyllens bakgård fick ej plats i välkomstkommittén. De stod och tryckte vid andra sidan spåret som kråkor på spetiga ben. De stod där och huttra’ i skuggan medan de andra verka’ bada i sol, men de förstod att när pastorn snöt sig så var det självaste hanen som gol.

Så rulla’ tåget in på perrongen som i en sliten SF-journal. Barnakören var beredda med sången och disponenten han stod redo med sitt tal. 

Och där var samhällets rödaste matta, som rullats fram till den stora entrén. Och alla gångarna som stinsen hade krattat till stationen som var putsad och ren.

Med en tröttsam suck stannar tåget. Rök och damm drar i vinden förbi.

Och dirigenten han säger:  ETT, TVÅ, TRE, FYR och mässingsorkestern tar i. I luften flämtar förväntan, var sekund känns som minst en minut. Och äntligen öppnas så dörren och….KONDUKTÖREN… kommer ut!

Där sprack en illusion på perrongen som i en sliten SF-ridå. Barnakören kom av sig i sången och disponenten, ja, han tappade trå’n. Men konduktören han sträckte på sig, han bugade och han gjorde honnör. 

”Ja, det är faktiskt inte varje dag man får sig ett tal med orkester och kör. Tack det var vänligt av er med all denna pompa och ståt, men det är bare jag som skall av här och en te, fast han gick visst ditåt. Han var liten och bräcklig och sliten, ej som ni, om ni rätt mig förstår. Och han platsa’ nog knappt i eliten och ni ser själv på vilken sida han står.”

Så rulla’ tåget bort från perrongen som i en sliten SF-final. Barnakören de strunta’ i sången och disponenten gjorde dito i sitt tal.

Men när röken hade lagt sig, och dammet, och välkomstkommittén gått därifrån, då sa en man: ”NI ÄR MITT FOLK, NU ÄR JAG FRAMME” och Jönssons ropa’: ”HOSIANNA DAVIDS SON!”